Jag var på Saco häromdagen för att diskutera om tidsbegränsade chefsförordnanden är en bra lösning. Det jag kan konstatera är att tidsbegränsade chefsförordnanden har börjat krypa ner i hierarkin, det är inte längre bara toppchefer som faller utanför Lagen om anställningsskydd (LAS) eller höga chefer som har nära samarbete med politikens mandatperioder som har tidsbegränsade chefsförordnanden. En annan reflektion är att den offentliga sektorn är klart framträdande när det gäller tidsbegränsade chefsförordnanden. Varför är det så kan man fråga sig, har synen på chefskap ändrats inom offentlig sektor?

När en chef rekryteras så är kompetens och personlig lämplighet oerhört viktigt. Det borde innebära att en arbetsgivare måste erbjuda bra villkor för att kunna locka till sig de bästa med tanke på det ansvar och de krav som ställs på chefer idag. Att vara chef skulle jag vilja hävda är en profession som kräver en unik kompetens som måste fyllas på och utvecklas i ett långsiktigt perspektiv. Som med andra professioner så torde även en chefs förmåga och skicklighet utvecklas med erfarenhet om du har rätt grundförutsättningar.

Om man leker med tanken att en medarbetare åtar sig ett uppdrag som känns tveksamt så kan en tidsbegränsning möjligen göra att du böjer dig för lojalitet och smicker, du ser en början och ett slut, det blir ungefär som att göra ”lumpen”. I starka och statusfyllda professioner som läkare, domare eller prefekter kan chefskap ibland ses som något nödvändigt sidouppdrag. Om chefskapet har nära koppling till ens profession kanske det är lättare att acceptera om den är tidsbegränsad. Om chefskapet ses som ovan beskrivits så tror jag att rotation på chefskap uppfattas som något positivt. Det är en trygghet att falla tillbaks på den profession som man identifierar sig med.

Om man däremot ser sitt chefskap som en profession och identifierar sig med den samma så tror jag att tryggheten och kontinuitet minskar med ett tidsbegränsat chefsförordnande. Om du som chef känner dig utbytbar, hur kan du då vara trygg? Det är inte ologiskt att tänka att ju mer utbytbar du är desto mer kan du hamna i underläge, beroendeställning och oro. En bra chef är en chef som vågar ta beslut även fast det blåser från flera håll.

På privat sektor är det inte ovanligt med uttalanden om att erbjuda bra villkor så att de mest lämpade cheferna kan rekryteras, då är inte tidsbegränsade chefsförordnanden aktuellt.

Jag minns diskussionerna från avtalsrörelsen 2005 på kommun och landstingssektorn då tidsbegränsade chefsförordnanden låg i vågskålen. Tidsbegränsade chefsförordnanden skulle bara vara aktuellt för mycket höga chefer, de som träffat avtal om andra förmånliga avtal, de som har nära anknytning till politiken. Riktigt så ser det inte ut idag, tidsbegränsade chefsförordnanden har börjat krypa ner i chefshierarkin och avtalen blir allt sämre. Senast för några veckor sedan såg jag ett tidsbegränsat chefsförordnande som inte var på toppnivå, den berörde hade en grundtjänst som medarbetare i kombination med sitt chefsförordnade. I min värld är en medarbetare en benämning på alla som arbetar på en arbetsplats, det innebär att en omplacering kan ske till vad som helst efter visstidsförordnandets utgång.

Det känns om tidsbegränsade chefsförordnanden har tagit fel riktning. Om vi ser chefen som förbrukningsmaterial som byts ut när det knakar i organisationen, då är risken att professionen som sådan tappar sin kompetens, hur ska man kunna knuta till sig de mest lämpade cheferna om man inte erbjuder vettiga anställningsvillkor? Kan det vara så att de politiska förutsättningarna om att ha ett uppdrag i förtroende har börjar spilla över på chefer och tjänstemännen som nu börjar gå ner i chefsleden?

Att rekrytera en chef måste ses som en investering i en organisation som är långsiktig. Är det ett sätt att fuska i rekryteringen likt en provanställning, blir det fel person, ja då är det lätt att göra ett byte om ett par år. Jag får en känsla av att tidsbegränsade chefsavtal i vissa fall handlar om billiga avvecklingsavtal som egentlig mening inte gagnar någon part. Varför då ge chefer sämre villkor när båda parter är förlorare? För att återknyta till inledningen så tycker jag att det inte finns några förnuftiga mål med tidsbegränsade chefsförordnanden, det saknas eftertanke. Chefskap ska gälla tillsvidare, dock med vissa få undantag.