Hårresande när sparkade toppchefer hamnar på ”elefantkyrkogården”
Av Lars-Erik Ekbäck Eriksson 2012-08-22 10:53
Under den senaste tiden har det varit en hel del medial uppmärksamhet kring Tillväxtväxtverkets representation och dess generadirektör Christina Lugnets förehavanden. Följetongen slutade med att hon blev avsatt av näringsministern. I den mediala uppståndelsen har en folkstorm blåst upp en nygammal fråga. Frågan handlar om maktelitens generösa villkor efter att de har blivit avsatta som chefer. Under veckan har det i både DN och Aftonbladet gått att läsa om allmänheten och politiker som rasar och kräver en lagändring för avsatta generaldirektörer. – Det är fullständigt hårresande menar Anders W Jonsson (C).
Som det ser ut idag anställs generaldirektörer på statliga myndigheter på tidsbegränsade visstidsförordnande som löper under ett antal år. Att bryta ett förordnande under kontraktstiden är med de regler som gäller nästintill omöjligt. Ett vanligt scenario när förtroendekapitalet för en toppchef är förbrukat är att han eller hon hamnar i någon sorts utredningsuppdrag i skymundan från den offentliga makten, dock med fulla anställningsförmåner kontraktstiden ut. I Christina Lugnets fall blir det tre år framåt med en månadslön på 91 000 plus andra förmåner. I vitsiga ordalag sägs att de hamnat på ”elefantkyrkogården”.
Är det rimligt kan man fråga sig? Den första reaktionen jag har som många andra är, utan att gå in i detaljerna, vilket slöseri med skattemedel. Missköter man jobbet borde man väl få sparken.
Juridiskt sett omfattas generaldirektörer och liknande positioner med företagsledande ställning inte av Las (Lagen om anställningsskydd). Därför är det mer en regel än ett undantag att toppchefer har avtalat en trygg avgångslösning om denna tvingas avgå innan uppdraget är slutfört. Det är också någotsom vi som fackförbund hjälper våra chefsmedlemmar med som har chefsbefattningar som faller utanför Las. Jag är av uppfattningen att chefer ska ha bra avtal för att en arbetsgivare ska kunna rekrytera bra chefer. Vanskliga anställningsvillkor tenderar att urholka urvalet och kvaliteten på sökande. Att vara chef kan ibland innebära en utsatthet och risk. Oavsett om du som chef har agerat klanderfritt eller klandervärt så kan förtroendefrågan hamna i fokus. Har du som hög chef inte styrelsens förtroende kliver du åt sidan. Det ligger underförstått i uppdraget.
Chefer ska ha bra avtal men det måste finnas rim och reson på avtalen. Alltför generösa villkor riskerar att sticka i ögonen på både anställda och allmänhet. Likaså kan alltför vidlyftiga avgångslösningar med pensioner och annat ha en benägenhet att uppfattas som girigt maktmissbruk, det är inte bra för någon part. Det kan bl.a. störa lönebildningen för underställda grupper.
I jämförelse med privat sektor får de flesta toppchefer som tvingas lämna sitt chefskap ett avgångsvederlag utan krav på arbete under tiden avgångsvederlaget tickar. Om arbetsgivaren är bunden att betala lön under hela kontraktstiden är det då inte bättre att få ut något arbete under tiden då det berör skattefinansierad verksamhet?
Är tidsbegränsade chefsförordnanden verkligen ett mål med eftertanke?
Av Lars-Erik Ekbäck Eriksson 2011-03-28 16:57
Jag var på Saco häromdagen för att diskutera om tidsbegränsade chefsförordnanden är en bra lösning. Det jag kan konstatera är att tidsbegränsade chefsförordnanden har börjat krypa ner i hierarkin, det är inte längre bara toppchefer som faller utanför Lagen om anställningsskydd (LAS) eller höga chefer som har nära samarbete med politikens mandatperioder som har tidsbegränsade chefsförordnanden. En annan reflektion är att den offentliga sektorn är klart framträdande när det gäller tidsbegränsade chefsförordnanden. Varför är det så kan man fråga sig, har synen på chefskap ändrats inom offentlig sektor?
När en chef rekryteras så är kompetens och personlig lämplighet oerhört viktigt. Det borde innebära att en arbetsgivare måste erbjuda bra villkor för att kunna locka till sig de bästa med tanke på det ansvar och de krav som ställs på chefer idag. Att vara chef skulle jag vilja hävda är en profession som kräver en unik kompetens som måste fyllas på och utvecklas i ett långsiktigt perspektiv. Som med andra professioner så torde även en chefs förmåga och skicklighet utvecklas med erfarenhet om du har rätt grundförutsättningar.
Om man leker med tanken att en medarbetare åtar sig ett uppdrag som känns tveksamt så kan en tidsbegränsning möjligen göra att du böjer dig för lojalitet och smicker, du ser en början och ett slut, det blir ungefär som att göra ”lumpen”. I starka och statusfyllda professioner som läkare, domare eller prefekter kan chefskap ibland ses som något nödvändigt sidouppdrag. Om chefskapet har nära koppling till ens profession kanske det är lättare att acceptera om den är tidsbegränsad. Om chefskapet ses som ovan beskrivits så tror jag att rotation på chefskap uppfattas som något positivt. Det är en trygghet att falla tillbaks på den profession som man identifierar sig med.
Om man däremot ser sitt chefskap som en profession och identifierar sig med den samma så tror jag att tryggheten och kontinuitet minskar med ett tidsbegränsat chefsförordnande. Om du som chef känner dig utbytbar, hur kan du då vara trygg? Det är inte ologiskt att tänka att ju mer utbytbar du är desto mer kan du hamna i underläge, beroendeställning och oro. En bra chef är en chef som vågar ta beslut även fast det blåser från flera håll.
På privat sektor är det inte ovanligt med uttalanden om att erbjuda bra villkor så att de mest lämpade cheferna kan rekryteras, då är inte tidsbegränsade chefsförordnanden aktuellt.
Jag minns diskussionerna från avtalsrörelsen 2005 på kommun och landstingssektorn då tidsbegränsade chefsförordnanden låg i vågskålen. Tidsbegränsade chefsförordnanden skulle bara vara aktuellt för mycket höga chefer, de som träffat avtal om andra förmånliga avtal, de som har nära anknytning till politiken. Riktigt så ser det inte ut idag, tidsbegränsade chefsförordnanden har börjat krypa ner i chefshierarkin och avtalen blir allt sämre. Senast för några veckor sedan såg jag ett tidsbegränsat chefsförordnande som inte var på toppnivå, den berörde hade en grundtjänst som medarbetare i kombination med sitt chefsförordnade. I min värld är en medarbetare en benämning på alla som arbetar på en arbetsplats, det innebär att en omplacering kan ske till vad som helst efter visstidsförordnandets utgång.
Det känns om tidsbegränsade chefsförordnanden har tagit fel riktning. Om vi ser chefen som förbrukningsmaterial som byts ut när det knakar i organisationen, då är risken att professionen som sådan tappar sin kompetens, hur ska man kunna knuta till sig de mest lämpade cheferna om man inte erbjuder vettiga anställningsvillkor? Kan det vara så att de politiska förutsättningarna om att ha ett uppdrag i förtroende har börjar spilla över på chefer och tjänstemännen som nu börjar gå ner i chefsleden?
Att rekrytera en chef måste ses som en investering i en organisation som är långsiktig. Är det ett sätt att fuska i rekryteringen likt en provanställning, blir det fel person, ja då är det lätt att göra ett byte om ett par år. Jag får en känsla av att tidsbegränsade chefsavtal i vissa fall handlar om billiga avvecklingsavtal som egentlig mening inte gagnar någon part. Varför då ge chefer sämre villkor när båda parter är förlorare? För att återknyta till inledningen så tycker jag att det inte finns några förnuftiga mål med tidsbegränsade chefsförordnanden, det saknas eftertanke. Chefskap ska gälla tillsvidare, dock med vissa få undantag.


är Svensk Chefsförenings blogg
om ledarskap.
Vill du också gästblogga här? Skicka ett mail till Dolores Kandelin Mogard, kanslichef på Svensk Chefsförening.




