Är tidsbegränsade chefsförordnanden verkligen ett mål med eftertanke?

Av Lars-Erik Ekbäck Eriksson 2011-03-28 16:57

Jag var på Saco häromdagen för att diskutera om tidsbegränsade chefsförordnanden är en bra lösning. Det jag kan konstatera är att tidsbegränsade chefsförordnanden har börjat krypa ner i hierarkin, det är inte längre bara toppchefer som faller utanför Lagen om anställningsskydd (LAS) eller höga chefer som har nära samarbete med politikens mandatperioder som har tidsbegränsade chefsförordnanden. En annan reflektion är att den offentliga sektorn är klart framträdande när det gäller tidsbegränsade chefsförordnanden. Varför är det så kan man fråga sig, har synen på chefskap ändrats inom offentlig sektor?

När en chef rekryteras så är kompetens och personlig lämplighet oerhört viktigt. Det borde innebära att en arbetsgivare måste erbjuda bra villkor för att kunna locka till sig de bästa med tanke på det ansvar och de krav som ställs på chefer idag. Att vara chef skulle jag vilja hävda är en profession som kräver en unik kompetens som måste fyllas på och utvecklas i ett långsiktigt perspektiv. Som med andra professioner så torde även en chefs förmåga och skicklighet utvecklas med erfarenhet om du har rätt grundförutsättningar.

Om man leker med tanken att en medarbetare åtar sig ett uppdrag som känns tveksamt så kan en tidsbegränsning möjligen göra att du böjer dig för lojalitet och smicker, du ser en början och ett slut, det blir ungefär som att göra ”lumpen”. I starka och statusfyllda professioner som läkare, domare eller prefekter kan chefskap ibland ses som något nödvändigt sidouppdrag. Om chefskapet har nära koppling till ens profession kanske det är lättare att acceptera om den är tidsbegränsad. Om chefskapet ses som ovan beskrivits så tror jag att rotation på chefskap uppfattas som något positivt. Det är en trygghet att falla tillbaks på den profession som man identifierar sig med.

Om man däremot ser sitt chefskap som en profession och identifierar sig med den samma så tror jag att tryggheten och kontinuitet minskar med ett tidsbegränsat chefsförordnande. Om du som chef känner dig utbytbar, hur kan du då vara trygg? Det är inte ologiskt att tänka att ju mer utbytbar du är desto mer kan du hamna i underläge, beroendeställning och oro. En bra chef är en chef som vågar ta beslut även fast det blåser från flera håll.

På privat sektor är det inte ovanligt med uttalanden om att erbjuda bra villkor så att de mest lämpade cheferna kan rekryteras, då är inte tidsbegränsade chefsförordnanden aktuellt.

Jag minns diskussionerna från avtalsrörelsen 2005 på kommun och landstingssektorn då tidsbegränsade chefsförordnanden låg i vågskålen. Tidsbegränsade chefsförordnanden skulle bara vara aktuellt för mycket höga chefer, de som träffat avtal om andra förmånliga avtal, de som har nära anknytning till politiken. Riktigt så ser det inte ut idag, tidsbegränsade chefsförordnanden har börjat krypa ner i chefshierarkin och avtalen blir allt sämre. Senast för några veckor sedan såg jag ett tidsbegränsat chefsförordnande som inte var på toppnivå, den berörde hade en grundtjänst som medarbetare i kombination med sitt chefsförordnade. I min värld är en medarbetare en benämning på alla som arbetar på en arbetsplats, det innebär att en omplacering kan ske till vad som helst efter visstidsförordnandets utgång.

Det känns om tidsbegränsade chefsförordnanden har tagit fel riktning. Om vi ser chefen som förbrukningsmaterial som byts ut när det knakar i organisationen, då är risken att professionen som sådan tappar sin kompetens, hur ska man kunna knuta till sig de mest lämpade cheferna om man inte erbjuder vettiga anställningsvillkor? Kan det vara så att de politiska förutsättningarna om att ha ett uppdrag i förtroende har börjar spilla över på chefer och tjänstemännen som nu börjar gå ner i chefsleden?

Att rekrytera en chef måste ses som en investering i en organisation som är långsiktig. Är det ett sätt att fuska i rekryteringen likt en provanställning, blir det fel person, ja då är det lätt att göra ett byte om ett par år. Jag får en känsla av att tidsbegränsade chefsavtal i vissa fall handlar om billiga avvecklingsavtal som egentlig mening inte gagnar någon part. Varför då ge chefer sämre villkor när båda parter är förlorare? För att återknyta till inledningen så tycker jag att det inte finns några förnuftiga mål med tidsbegränsade chefsförordnanden, det saknas eftertanke. Chefskap ska gälla tillsvidare, dock med vissa få undantag.

Dela

Engagera männen i jämställdhetsarbetet

Av Dolores Kandelin Mogard 2011-03-08 09:29

Vi räknar i dag till 2011 och det är knappt 100 år sedan kvinnor fick rätten att rösta. Visserligen har mycket hänt sedan dess och bland andra länder räknas Sverige som ett föredöme då det gäller jämställdhetsfrågor. Men trots detta har vi långt kvar att gå då det gäller löner och den könsuppdelade arbetsmarknaden. När vi kommer till antalet kvinnor på de högsta VD-posterna är Sverige inget annat än ett u-land.

Veckans Affärer, som igår delade ut priset till Affärslivets mäktigaste kvinna, hade på eventets seminarium som tema vikten att få med sig männen för att åstadkomma en högre jämställdhet inom näringslivet och få fler kvinnor på ledande poster samt på VD-poster. Det är naturligtvis helt rätt approach. För många år sedan, när jag i mitt arbete med mäns våld mot kvinnor ofta påtalade hur viktigt det var att få med sig männen i det arbetet också möttes jag av kritik från en del håll. Men för att komma åt mäns våld måste även män engagera sig. Samma sak är det här – så länge vi har ett samhälle som bygger på att mannen är norm måste också förändringarna drivas av män om vi ska komma någonstans.

Louise Ekström, som är initiativtagare till Volvos ledarskapsutbildning med genusperspektiv, berättade på seminariet om sina erfarenheter från de 140 män som hon utbildat. Det gemensamma för alla män var att de under utbildningen bland annat kom till insikt om hur lika de var när det gäller bakgrund, sportintresse, familjehistoria, stöd hemifrån att utbilda sig etc. Man kom också till insikt om sina egna stereotypa bilder av kvinnor. Men kanske var de viktigaste insikterna som utbildningen gav att mannen är norm i vårt samhälle och att förändringar därför måste drivas av män. Med den insikten i bagaget kom man tillbaka till sina arbetsplatser och ville driva jämställdhetsfrågan vidare. Men för att kunna motstå grabbigheten och motståndet bland sina manliga chefskollegor som inte gått utbildningen – men också den egna rädslan att inte få vara med i (lednings)gruppen – var man tvungen att bilda nätverk för att få stöd av varandra.

På seminariet betonades ledningens och VDs inställning till ökad jämställdhet. Om inte VD går i bräschen och tydligt visar vad man vill kan man inte åstadkomma en förändring. Bristen på jämställdhet i ett företag handlar i grunden om bristen på ledarskap.

Att öka mångfalden och jämställdheten i ett företag är naturligtvis i första hand en fråga om etik och moral men det handlar också om att få till stånd en kreativ och innovativ arbetsplats – något som i sin tur leder till bättre lönsamhet för företaget. Har vi råd att avstå från det?

Dolores Kandelin Mogard
Kanslichef Svensk Chefsförening

Dela
 
Chefsföreningens gästblogg
är Svensk Chefsförenings blogg
om ledarskap.

Vill du också gästblogga här? Skicka ett mail till Dolores Kandelin Mogard, kanslichef på Svensk Chefsförening.
Länkar