Makt och ledarskap

Av Jan Holmgaard 2012-01-04 11:53

Makt är ett laddat ord som lämnar få människor oberörda, åtminstone om de får möjlighet att umgås med ordet en stund. Makt är oerhört eftertraktat, men också avskytt. Den engelske filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) ansåg att en despotisk maktutövning var nödvändig för att stävja människans naturliga tillstånd eftersom det präglas av egoism och egenintressen. En människa med fria tyglar styrs, enligt Hobbes, av girighet och barbari. Det kan måhända låta en smula överdrivet för en modern människa, men faktum är att ständiga krigshärdar och finanskriser gör sitt bästa för att befästa riktigheten i Hobbes tes. Vår demokratiska fostran har visserligen lärt oss att förkasta hans problemlösning, men vi kan trots det inte bortse från Hobbes ständiga aktualitet. Så kan de senaste årens högljudda diskussioner om statliga och överstatliga finansiella kontrollsystem och restriktioner i finanskrisernas spår återföras till Hobbes grundidéer om varför makt bör utövas över individen.

Den franske tänkaren och författaren Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) formulerade istället idéer om ett civilt samhälle vars makstrukturer och institutioner till syvende och sist skulle tjäna till att värna om den enskilda individens frihet; detta eftersom friheten är den yttersta exponenten för människans ursprungligt goda natur. Det är denna idealism som i grunden legitimerar västerlandets demokratier. Det är också språkbruket från denna idealism som tvingar oss till ständiga moraliska och politiska kompromisser. Båda dessa filosofiska modeller har den fördelen att de ger ett distinkt svar på varför makt skall utövas och vad makten skall användas till: antingen till att skydda människan mot hennes egen egoism (för mänsklighetens överlevnad) eller till att värna om människans lika oskattbara som individuella frihet, eftersom den utgör själva grunden för definitionen av det mänskliga.

Maktutövandet i vardagen eller på företaget har sällan samma existentiella dignitet. Ändå är maktutövningen både nödvändig, obestridlig och överallt närvarande, såväl i de enskilda relationerna människor emellan, som i de organisationsstrukturer i vilka vi arbetar och verkar. Jag har under ett antal år haft förmånen att få diskutera och reflektera kring begreppet makt med en rad chefer och ledare inom olika verksamhetsområden. Jag har kunnat iaktta tre huvudsakliga förhållningssätt till begreppet makt: 1) de som spontant har en negativ syn på makt och förknippar ordet med maktmissbruk, myndighetsutövning och diktatur, 2) de som från början delar denna negativa bild av makt och maktutövning men som under reflektionens gång gör en helomvändning och istället upptäcker vilka möjligheter till påverkan och positiv förändring som makten tillhandahåller, samt 3) de som tämligen okritiskt ger uttryck för att de gillar att ha makt och känner sig självklara i sin maktutövning. Regelmässigt är det lägre chefer med begränsade befogenheter som har givit uttryck för det första förhållningssättet. Mellanchefer har ofta hört till den andra kategorin, medan det tredje förhållningssättet undantagslöst har funnits bland höga chefer med stora befogenheter att fatta beslut.

Det här är givetvis ingen empiriskt fastlagd studie, och den avgörande frågan om orsak och verkan är och förblir obesvarad. Är det så att personer med stark vilja att utöva makt söker sig till den, eller är de höga chefernas attityd till makt snarare präglad av deras position? På samma sätt kan vi inte enkelt utröna om chefer med en negativ bild av maktutövning har svårt att klättra i hierarkin, eller om deras bild helt enkelt speglar den beslutsposition de har. Till bilden hör givetvis en komplex väv av sociala, psykologiska och antropologiska faktorer som vi inte har möjlighet att här fördjupa oss i. För mig befinner sig inte heller den viktigaste iakttagelsen inom det här spänningsfältet. Det är snarare den avsaknad av en kritisk och kreativ självreflektion kring makt och det egna maktutövandet som intresserar mig. Den andra kategorin är därvidlag också den kanske mest illustrativa, eftersom hela dramaturgin i övergången från en negativ grundsyn till insikten om maktutövandets alla möjligheter, baserar sig på övergången från relativ omedvetenhet till insikt genom reflektion. Också den mer lustfyllt självklara maktutövning som de höga cheferna ger uttryck för präglas ofta (men inte alltid) av en mindre kreativ sida när det gäller självreflektion och insikt om det egna maktutövandet.

All makt är relationell, och kanske är alla relationer i sista hand grundande på någon form av maktutövning. En organisation består av relationer och en organisations funktionalitet är avhängig av upprätthållandet av dessa relationer. Vilka maktstrukturer etableras i sådana relationer och hur styr och bestämmer de en organisations arbete? Hur påverkar chefernas och ledarnas hållning, och deras självreflektion och självinsikt i frågor som rör det egna maktutövandet, en organisation?

Makt kan utövas på oändligt många sätt. Maktutövning kan därför inte inordnas i manualer. Den kräver självkännedom och insikt. Den kräver ansvar. Ansvar i sin tur börjar och slutar med reflektion. Så också makten. Hobbes definierar makt på ett vackert sätt: ”En människas makt … är hennes förmåga att här och nu skapa något uppenbart gott för framtiden.” För att efterleva det krävs ingen despotism, utan en ständig tanke.

Jan Holmgaard
Fil. dr. Stockholms universitet, gästforskare Sören Kierkegaard Forskningscenter, gästforskare Oxford University, forskare vid Stockholms universitet. Universitetslektor vid Stockholms universitet, Mälardalens högskola samt vid Operahögskolan i Stockholm.